rosenstjerna.blogg.se

Då var det dags för operation , det har nu gått åtta veckor sedan jag fick min diagnos .

Åtta veckor av kamp för att vinna detta krig ..fast jag vill inte kalla det krig egentligen ..jag vill heller kalla det en kamp som förs med kärlek för att min kropp skall bli frisk igen ...

 

Jag har sovit ganska gott på natten men visst pirrar det i magen ..inte av rädlsa för operationen utan för att bli helt utlämnad till någon annan och inte ha kontroll över vad som sker , såna känslor är vanliga när man tidigare har varit med om trauman i livet har jag förstått . 

 

Det blir ingen frukost eftersom jag ska vara fastande men jag är inte heller hungrig förstås 

Vi har bestämt att vi skall åka hela lilla familjen ,Jag , Lasse , Lova och hunden Cita ..

Och varför ska Lova och hunden åka med kanske ni tänker , jo dels för att jag vill ha dem med men också för att Lova skall få se vart jag skall opereras och att hon får ta del av det jag går igenom och se det på nära håll , har en tro på att det inte blir lika främmande och läskigt för henne då men allt som sker , så vi packar in oss i bilen vid sex tiden då jag ska vara där tidigt på mammografin för att sätta in en silvertråd i bröstet för att läkaren skall veta vad hon ska operera bort .

Läkaren är en hon som heter Linda och det känns bra tycker jag , inte just att hon heter Linda utan att hon är kvinna .

 

Vi kommer in till sjukhuset och går till mammografin först , där finns jag inte med som patient i datan ?? och då kommer det fjärilar i magen kan jag säga , sköterskan går iväg för att se vad som hänt och kommer tillbaka om en stund och vet inte hur det kunnat bli på detta viset ....men jag får allafall komma in direkt och får först ta två bilder på bröstet och sedan lägga mig för att göra ultraljud , en annat läkare än den som ska operera skall göra detta . 

 

Jag är mycket oroligt just nu , någon främmande man skall sätta in en silvertråd i mitt bröst ! 
Han kikar på skärmen medans jag får en bedövningsspruta och när den har verkat så börjar han sätta in tråden , det gör ont trots bedövningen och jag mår illa för att det är en sådan skrämmande och främmande situation . 

Han bökar runt en stund i bröstet och sedan är den på plats , får ta ytterligare två bilder och jag ber att få en kopia på dem så jag själv kan se att det finns en knöl där , jag får mina bilder och får förklarat för mig vad den ligger och tumören har inte växt och den har också flyttat på sig ca. 1 cm. detta kan inte läkaren förklara men jag tror själv att det är för min "kamp" mot frisk som gjort detta ..dels att den inte växt men också att det flyttat på sig ..jag känner en sags seger i just detta ögonblick . 

 

Efter detta så går vi alla ( ja inte hunden då för den ligger i bilen ) ner till bottenvåningen där operationen skall äga rum ,och om allt går som planerat så får jag åka hem på e.m 

Jag blir inskriven och får säga hejdå till Lasse och Lova ..allt går lugnt tillväga och jag är så glad att Lova fick vara med så här långt och uppleva det jag upplever , men nu åker dem och sköterskan lovar att ringa till Lasse när jag börjar vakna till liv efter operationen . 

 

 

Jag får byta om till operationskläder och sedan vänta i ett rum på min tur då det är tre stycken som ska opereras i dag och jag är nr. två . Det finns en skön fotölj att sitta i och jag slumrar nästan till lite då jag har fått en lugnande tablett , försvinner bort i meditation och tiden slutar att existera . Efter en stund kommer narkosläkaren in och jag berättar om min oro inför sövningen och han är bra och lovar att han ska ha koll på mig och om det blir jobbigt kommer han att hjälpa mig .

Jag är rädd att jag ska få ångest precis när de skall söva mig , har fått det tidgare när jag skulle sövas och det är fruktansvärt jobbigt , det är en dödsångest som inte är av denna världen . men som sagt han lovar att hjälpa mig om det blir jobbigt och jag frå lita på det . 

 

Försvinner bort igen en stund och då är det läkarens tur att titta på mig , hon ritar i vart de skall skära i mitt bröst ...därefter få jag komma in i operationssalen , känner mig lugn ända tills jag får lägga mig på operationsbordet och de börjar att sätta dropp m.m då känner jag att det liksom går en ström av oro inombords , det bubblar av ångest som vill ut , säger detta till narkosläkaren och han säger att då hjälper jag dig som vi sa och han sprutar in något lugnande i min handled sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar på uppvaket och de säger att allt har gått bra ! 

 

Jag är snurrig och mår illa men annars okej ..men gråter en del då situationen är så främmande för mig och jag längtar efter mina barn , både den lilla och de stora ..känner mig liten och ömklig , vart tog den starka vuxna kvinnan vägen ....

 

Efter några timmar får jag gå ut i väntrummet och där väntar Lasse och Lova så skönt att se dem igen ...

Jag vilar en stund sedan är det dags att åka hem , jag är mycket trött men det känns så skönt att det är över . 

Innan vi åker får jag träffa läkaren som opererade mig och hon talar om för mig att operatioen gått bra och de även tagit bort två lymfkörtlar för att se om cancern spridit sig , detta skall jag få svar på om tre veckor ! 

 

Vi går ut till bilen tillsammans och färden går åter hemåt ..jag ringer mina vuxna barn och föräldrar och talar om att allt har gått bra sen slumrar jag en stund och Lasse kör oss hem ...