Rosa månaden ...Tre år har gått....

Då var det oktober igen och dags för den Rosa månaden ...Den månaden som så stark påminner mig om min egen cancerresa ...denna resa som började för tre år sedan .
 
 
Vid denna tidpunkt för tre år sedan gick jag och väntade på operation , en operation som jag själv skjutit fram 6 veckor för att på bästa vis ta hand om och förbereda min kropp för den kommande operationen . 
Jag kommer så väl ihåg denna årstid då löven gulnar och faller fran träden då det luktar höst på morgonen . Jag kommer ihåg mina långa promenader med hunden , promenader för att hämta kraft och för att landa i situationen jag befann mig i . 
 
Långa ensamma promenader då tanken cirkulerade runt runt om allt möjligt , ena stunden i klar kämpaanda att detta kommer jag att klara galant och jag kommer att bli frisk för att nästa stund handla om döden ....kommer jag att dö ? 
 
 
För när jag hade fått min cancerdiagnos kunde ingen säga vad det var för sorts cancer bara att det var en elakartat tumör , vilken sort det var skulle jag få reda på tre veckor efter operationen . Även om tumören var mycket liten så kunde den också vara dödlig så denna väntan var en väntan då mycket ställdes på sin spets . 
 
Det var också i denna väntan som jag bestämde mig för att byta efternamn , jag hade i många år haft min exmans efternamn och känt att det var dags att byta men hade liksom inte kommit mig för men nu kände jag att det var dags förtänk om jag dör då kan det ju inte ståå min exmans efternamn på gravstenen då behöver det stå mitt eget efternamn och så vart det ....så då kom namnet Rosenmåne till mig ett namn som jag verkligen älskar och jag fick det också godkänt av PRV vilket var fantstiskt . 
 
 
 
Dagarna i oktober för tre år sedan förde mig så nära mig själv , jag tog hand om mig på ett vis som jag aldrig har gjort tidiagre i mitt  liv . 
Jag lade om kosten fullständigt , jag gav mig själv behandlingar som gjorde gott för min kropp .
 
 
Nästan varja natt sov jag uppe vid mitt altare och bad om healing och kärlek ....Jag var också mycket nära min Älskade man Lasse som var ett stor stöd för mig under denna process . 
Mina kära barn fanns med mig och närmast var förstås Lova min minsta älskade unge som vid den tiden var bara 9 år ... en flicka på nio år vars mamma har fått cancer .... mammahjärtat blöder bara jag tänker på det . 
Vi valde att vara mycket öppna med cacnern från första stund och prata om den men Lova och varken försköna eller skrämma för vi visste ju inte hur det skulle gå någon av oss .... 
 
 
Denna oktober månad , den rosa månaden som för tre år sedan fullkomligt förändrade hela vår familjs liv .... att komma nära att våga vara såbar ....att våga gråta ...vara arg... att tillåta mig och alla inblandade att känna sina känslor har varit mycket viktigt för mig . 
 
Denna rosamånad då vi vart så påminda om cancer ...det var galor och rosa band hit och dit det gick liskom inte att blunda ...
 
 
Inget är som väntans tider sägs det men att gå och vänta på en operation av en elakartad tumör och inte veta utgången av det hela ...dessa väntans tider är inte direkt som att gå och vänta på jultomten ..... Dessa väntans tider då sorgen och rädslan gick hand i hand men tillit och kärlek ... dessa väntans tider då allt fick finnas ...dessa väntans tider då jag för första gången i mitt liv tillät mig att vara liten och sårbar ....samtidigt som jag var så stark och ärlig mot mig själv och mina nära ...dessa väntans tider som för alltid kommer att finnas kvar i mitt inre som minne ....
 
 
 
Som sagt tre år har gått , tre år som har gjort mig till en ännu rikare männsika är förut , tre år som givit mig skinn på näsan , tre år som gett mig ytterligare kraft att gå min egen väg ...att våga följa min dröm ty man vet inte hur länge man får vara kvar på denna jord . 
Att ta vara på varje dag man får är en gåva så stor så man kan nog inte först det föränn man har varit på botten i det mörkaste mörker .... 
 
 
Så kära läsare av denna blogg jag har bara en enda sak jag vill be dig ...Ta vara på Dig och Din dag ty den är Din <3 Ta vara på Ditt liv ty det är Ditt <3 Var Tacksam ...Lev och Andas så som om varje dag var den sista <3 med Kärlek Cecilia Rosenmåne <3 
 
 
 
 
 

Att älska sin kropp går det ? ...Jaaa med mycket övning ....

Att Älska sin kropp hur svårt kan det vara ....eller hur lätt kan det vara ...Det är Jag som väljer den lätta eller svåra vägen såklart men om man hela livet har låtit bli att älska sin kropp kan detta vara mer komplicerat än man tror , det är liksom inte bara att säga ...Men nu Cecilia är det dags att börja Älska kroppen . 
 
För mig har det tagit många år för att vända detta och jag är ännu inte klar med denna resa känns det som då kroppen häromdagen ännu en gång talade om för mig att den finns .
Ryggskottet kom tillbaka och värken i mina armar ....så jag lyssnar ännu djupare och jag förstår ....jag behöver verkligen berätta några ord om detta ...några ord till min egen kropp ....
 
 
För mig har det alltid varit självklart att kroppen gör som Jag önskar , att den följer med på alla mina strapatser och varken säger ifrån eller smärtar .
MIn kropp har fått stå ut med så mycket och det ligger en sorg i att se att jag så många år bara har tagit min kropp för givet och trott att den var en "evinghetsmaskin" men nu vet jag att Kroppen finns i allra högsta grad då den talar till mig med smärta för att jag skall lyssna , den talar också till mig med gammal sorg och gamla känslor som ej har fått finnas , gamla känslor som har satt sig fysiskt i kroppen så nu är hög till att börja Älska Dig min Kära kropp du som alltid har funnits för mig
 
 
Du som har burit mig genom livet i alla mina tuffa utmaningar
Du som aldrig har klagat
Du som bara kämpat på dag efter dag för att hålla mig uppe .
 
Min Älskade kropp jag vet att du är trött och behöver vila efter allt du varit med om genom livet .
Min Älskade kropp du som burit så många tårar inom dig , du som har burit på ilska som ej har fått komma ut .
Min Kära kropp som är så mjuk och vacker men som jag så många gånger sagt hårda ord till och talat och så ful och tjock den är .
 
Min fina vackra kropp som inte alls har varit fin när jag tittat på mig själv i spegeln , då jag bara har sett ett ansikte utan kropp då kroppen liksom inte var en del av mig utan vara bara ett bihang till mitt huvud och hur konstigt låter inte det men jag vet att ni är många som förstår precis vad jag menar . 
 
Min Älskade kropp som behövde bli allvarligt sjuk för att jag skulle lyssna , för att jag skulle förstås att den behövde bli älskad .
 
Min Älskade kropp jag ber dig om förlåtelse för alla hårda ord och för hur jag har behandlat dig genom åren , för att jag inte har lyssnat på dina behov .
Nu lyssnar jag även om jag iblnad faller tillbaka i gamla mönster ...
 
Jag lyssnar och jag låter dig få finnas i alla dina delar 
Jag låter dig få finnas som den vackra starka kropp du är , den kropp som har burit mig genom livet så fint och utan protest .
 
Min fina kropp nu är det min tur att ta hand om dig , jag låter dig gråta de tårar du behöver , jag låter ilskan få finnas utan att backa .
Jag tar hand om det som gör ont med Kärlek och empati ty jag vet att du är sliten och trött .
Jag håller om dig med ömhet och blåser på dina "sår"
 
Jag tar hand om dina behov så nu behöver du inte längre kämpa för att jag ska höra dig .
Jag Ser Dig och Jag Hör Dig .
Du får nu vila när du behöver helt utan skuld och skam och jag kommer aldrig att tycka att du är lat .
Du får röra dig i frihet , skratta , dansa , och leka de lekar som du vill leka 
Du får finnas i allt som är Du .
 
Min vackra kropp Du finns nu i allra högsta grad när jag ser mig i spegeln  . Jag ser dig och jag ser din skönhet Jag ser din kärlek och jag låter dig få finnas och skina som den vackra kropp du är .
Jag låter dig få lysa som den vackraste blomma
Jag låter dig få stå stolt med högt huvud och veta att du nu har tagit tillbaka rätten till Dig själv ....rätten till att få finnas i all din prakt .
 
 
 
 
Min kära Kropp jag Älskar Dig och Jag kommer aldrig att svika dig igen Ty Du är ju JAG . 
<3 Jag älskar Dig <3 
 
 
 

Kroppen minns .....cancer och annat som skaver inombords ....

Det är september igen , ja det är det ju varje år men för mig är september en månad då kroppen minns .... Den minns cancer ...den minns Ångest ...den minns hur det var att minnas minnen från förr ...Jag minns årstiden , hur det var att vandra längs Älven med cancer i kroppen .... Jag minns hösten och alla färger ...Jag minns hur det var fast jag egentligen inte vill .....
 
 
 
Så nu är jag där igen men denna gången kom det så överrumplande , jag har ju mått så bra hela sommaren .... Jag har fått vila och vara i en kropp som känns så frisk och den är ju frisk såklart men de där minnena som finns inuti dem finns liksom kvar även om dem inte längre gör lika ont men nu har det blossat upp igen ... Jag vill inte ha dem ..jag vill inte ha dessa minnen och tårar ...jag mår ju bra nu ....
 
........men kroppen hjälper mig att stilla mitt sinne och minnas ....
först hjälper den mig med att få ryggskott bara helt plötsligt helt utan anledning tror jag förstås men min kropp är spänd mycket spänd av att hålla tårarna inombords och till slut orkar inte kroppen hålla spänningarna längre utan ryggskottet är ett faktum .... Jag behöver vila , det smärtar ...om Jag vilar ? Ja lite men inte tillräckligt tydligen ....men tårarna lyckas inte tränga fram utan dem finns kvar där inne ....
 
Ryggskottet blir bättre men då kommer en annan värk , en värk liknande tandvärk i hela min rygg och bäcken , känner mig ledsen och trött . Går på behandling , akupunktur och laser hos min fanatstiska terapeut , han bekräftar mig i att ryggen är sned och spänd ...det är nog "gammal skit" som ska ut ...Får behandling och mår bättre ...
 
 
 
Jag åker till havet och jag minns igen ...jag minns att jag gick där ensam dagen innan operationen då jag inte visste någonting förutom att tumören skulle opereras bort men inte om cancern var av den farliga sorten eller inte , jag visste egentligen ingeting förutom att jag hade cancer och skulle opereras ...
 
 


Jag åkte också till havet när ångesten och andra gamla minnen slet i mig som värst ...när kroppen höll på att gå sönder inombords Då åkte jag till havet ...
Nu är jag där igen , vid samma hav och kroppen minns .... den minns smärtan inombords , den minns rädslan , den minns ensamheten ....men tårarna vill liksom inte komma ut fast jag vet att dem finns där ....
 
 
 
Ryggskottet och värken räckte inte riktigt till för att släppa ut gråten så jag får ett Gallstensanfall också någon dag senare och smärtan griper tag i mig likt en bulldozer  ....kroppen minns ...den minns den känslomässiga smärtan ...den minns rädslan ... den minns gråten .... Jag släpper taget om allt och bara skriker ut min smärta och jag släpper taget om gråten , jag kan äntligen släppa taget om gråten som bor inombords och jag gråter ....mycket och länge ... kroppen slappnar av och jag kan åter andas .....till slut somnar jag av utmattning ..vaknar med förkylning och feber , förstår nu att jag är där igen ...det är september och kroppen behöver vilan och min omtanke om den ...den behöver omhuldas med min Kärlek och Värme ....
 
Jag vilar i soffan , dricker te med honung och låter mig få finnas i alla delar av mig själv , även dem som gör ont.... Jag låter mig få finnas i allt som är och vet att allt är som det ska .
Det tar tid att läka gamla sår ....
 
 
 
Det är september och jag älskar ju egentligen hösten .... Kroppen vill åter ut i naturen och Jag promenerar och dofterna av höst andas in i mig och kroppen släpper taget och jag gråter , jag gråter tårar som doftar höst ...tårar som tvättar rent ...tårar som läker såren som bor inombords ...
 
 
 
 
Jag Andas 
Jag Lever 
Jag Älskar ....Mig <3