Rosa månaden ...fyra år sedan diagnos och kroppen minns .
Nu är det höst och rosa månaden igen ... funderade för ett tag sedan varför jag kände mig både trött och lite låg ! ? Mina skogspromenader var inte lika rofyllda längre utan jag kände någon slags oro inombords ...sedan stod det klart för mig , det är höst och kroppen minns . Den minns hur det var för fyra år sedan då jag fick min cancerdiagnos . Kroppen minns alla dofter av hösten , den minns färgerna och den minns cancern . Känns så overkligt , ibland tror jag knappt att jag har haft cancer men som sagt nu när hösten och vintern kommer då minns kroppen .
Den minns rädslan ... den minns sorgen ..den minns ensamheten ...den minns precis allt ...
Jag läste att bra inlägg av Karin Björkegren Jones häromdagen där hon skrev att hon var så trött på Tacksamhet . Människor som inte gjort denna "resa" kan inte förstå hur det är att vara med om detta att få cancer och tiden efteråt . Att då säga - Men nu är du väl glad och tacksam som lever , nu ska du väl njuta av livet . Det gör ibland mera ont än vad man kan tro .... Men detta är mycket komplicerat faktiskt , såklart jag är tacksam men är också så sliten och trött ibland.... av alla minnen och annat som kommer efter själva cancern ...då när man är frisk och ska vara så glad. Ja jag är både glad och tacksam men inte alltid , iblnad är livet tufft och tungt för mig också och man orkar inte alltid se det ljusa i allt .
Det har som sagt gått fyra år nu sedan jag fick min diagnos . Fyra år där mycket har hänt , jag har bearbetat detta på bästa vis och jobbat mycket med mig själv och mina känslor . Jag har också jobbat i mitt företag som börjat blomstra på riktigt . Mina målade trummor säljs som aldrig förr , jag har givit ut min alladeles egna orakelkortlek " Rosenmånes Healing och Magikort " Jag har varit runt på mässor och ordnat kurser och retreat hemma på gården som nu också fått en butik i ladan .Mitt sista projekt är att jag är medförfattare i en kvinnlig Antologi som släpps 24 okt . Den heter Famna feminint ledarskap och jag känner verkligen att jag famnat mig själv i denna cancerresa , något som jag berättar om i boken . Så nog har dessa fyra år bara swichat iväg i både bearbetning och görande men kanske inte så mycket vila som jag hade behövt ..jag är inte en vilande männsika men jag kanske kan bli ...eller inte ...
Fyra år har gått och jag är ännu inte friskförklarad , det blir man först efter fem år men jag känner mig frisk och jag är inte rädd att få tillbaka cancern trots att jag inte äter hormoner som onkolgoen tyckte att jag skulle göra ...jag gör på mitt vis ...tänker mig frisk och jag säger till mig själv att jag är FRISK !
Men nu är det höst och kroppen minns ....Jag minns den inre smärtan ..det som gör så ont och inte syns utanpå ..jag tappade inte håret ..jag såg inte sjuk ut ..men jag har haft cancer och smärtan inombords går inte att jämföra ..den är min egen och just nu känns den lite extra .
Lev livet Du människa ...Lev livet som är Ditt medans du lever ...Lev det på ditt eget vis ..Lev ..älska ..skratt ..gråt ...gör vad du vill men säg inte till en "cancerresande" människa att du vet hur det är om du inte har varit där ...
med Kärlek och Ödmjukhet från mig som befinner mig i livets mirakel i både upp och nedgång .
